Från ett finlandssvenskt gymnasium till en kenyansk yrkesskola

I februari 2011 reste en grupp Österbottniska gymnasie-elever och lärare iväg på en resa till Kiambu, Kenya, som en del av Team Nords biståndsprojekt. Jag var en av eleverna som åkte iväg efter att flera månader studerat landets historia, samhällssystem, språket och mycket mera. Gruppen var väl förberedd, men visst var det en väldigt annorlunda verklighet vi möttes av väl framme i Kenya.

För två år sedan hade jag ingen aning om att jag skulle åka tillbaka en dag. Här sitter jag dock nu, i gästrummet hos en familj som jag lärde känna under resan år 2011. De kallar mig sin finländska son, och jag har på alla sätt tagits väl hand om. Familjefadern, Joseph Mbeti, jobbar som administratör för församlingen Word of Faith Church i Kiambu. Församlingen har på orten bl.a. ett barnhem och en yrkesskola för de allra fattigaste eleverna. Yrkesskolan, som byggts med stöd från Finland, har utvecklats väldigt mycket sedan skolan öppnades år 2008. Yrkesskolan har t.o.m. erbjudits en uppgradering till ett universitet, men församlingen står fast vid sin vision att erbjuda studieplatser åt de elever som annars inte skulle ha möjlighet till studier som leder till ett yrke. Idag bjuder yrkesskolan på studier inom tailoring/dressmaking, hairdressing, computerclasses, catering, och metalworks. Inom kort erbjuds eleverna också studier inom rörmokeri och bilmekanik.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

När jag anlände i början av februari visste jag inte mycket av vad jag skulle göra, men jag tänkte att församlingens barnhem och yrkesskolan säkert kommer att fungera som baser för det arbete jag kommer att göra. Och visst, yrkesskolan har varit med i bilden på många sätt. Jag är med i bibelskolan som fungerar som en självständig del av Word of Faith College, lektionerna där upptar förmiddagarna måndag till fredag. Efter det deltar eleverna i undervisningen på den linje de valt i yrkesskolan, och jag har fått vara med i så gott som varje klass. Tailoring-linjens flickor har engagerats i att sy mig en kostym, och det blev en lång och invecklad process, eftersom denna kostym skulle bäras av deras ärade vita gäst. Det var som att sy för en president… I dataklassen har jag kunnat hjälpa en del, för det är inte frågan om särskilt avancerade processer, eftersom ungdomarna inte är bekanta med datorer hemifrån. Cateringklassen är dock den klass där jag spenderat mest tid. Allt började med att jag ville baka en kladdkaka i köket på kyrkans kontor – dels driven av min vilja att få något sött som påminde om kaffepauserna i Finland, dels för att mina Afrikanska vänner skulle få smaka denna delikatess. Köket var smockfullt med människor när dagen kom då jag skulle baka. De hade aldrig för sett en man baka, det hör inte riktigt till den Afrikanska mannens uppgifter. Riktigt alla ingredienser hittades förstås inte, men trots mina improvisationer lyckades den stora kladdkakan bra. En rolig detalj är att när ryktet om kladdkakan spreds ändrades namnet från ”mudcake” till ”madcake” – alltså blev kladdkakan en tokig kaka. Trots missuppfattningar kring namnet tog kakan snabbt slut, och det fanns en beställning på mera. Dagen efter besökte jag cateringklassen, och lovade lära damerna baka denna kaka, men också något annat. I gengäld fick jag lära mig att baka en födelsedagstårta på Afrikanskt vis (innehåller bl.a. ingefära och andra intressanta ingredienser), och dessutom ”samosas”, små köttpiroger.

 

Eleverna vid yrkesskolan är precis så sociala som afrikaner brukar, och det fanns direkt en plats för mig i deras gemenskap. De försöker lära mig både kiswahili och stamspråket kikuyu, vi sjunger afrikanska sånger tillsammans och vi upptäcker varje dag nya skillnader i våra liv – fritidssysselsättningar, hur man uttrycker känslor, förhållandet till föräldrarna… Skillnaderna mellan eleverna är också väldigt stora beroende på vilken stam de kommer ifrån. Dessutom har vissa en bakgrund på gatan eller i slummen, och deras berättelser får mig alltid att häpna och värdesätta mitt eget land på ett alldeles nytt sätt. Det berikar verkligen mitt liv att få leva som afrikan en tid. Inte som en turist. Något jag rekommenderar åt varje västerlänning.

Gästskribent:
Patrick Tiainen, student våren 2012 från Karleby svenska gymnasium