Förra veckan diskuterades det livligt bland finlandssvenska aktörer i facebook gruppen ”Tieto-ja viestintätekniikka opetuksessa/ICT in Education” om hur vi skall få tekniken att fungera ändamålsenligt på alla områden i våra skolor. En lärare kan inte förväntas ha de kunskaper som en ingenjör besitter och därför behöver pedagogen IT-avdelningens stöd vid ibruktagandet av den nya tekniken. Men vad gör vi då IT-avdelningens ingenjörer inte förstår sig på lärarens behov och läraren i sin tur inte förstår sig på IT-stödets personal? Hur skall vi få ingenjören och pedagogen att tala samma språk och samarbeta med ett gemensamt mål i sikte? Borde vi sammanställa arbetsgrupper bestående av dessa två parter, så att de sätter sig ner vid samma bord, där pedagogerna berättar vad de behöver och varför de behöver det och där ingenjörerna i sin tur förklarar hur det tekniskt kan genomföras och vilka de tekniska begränsningarna är? Eller vore det inte perfekt om alla skolor hade en egen IT-ingenjör med en pedagogisk utbildning som skulle fixa alla problemen? Att skapa egna IT-enheter för skolsektorn som stöd för större regionala helheter är också en idé som kastats fram.
En lösning som många anser att skulle underlätta arbetet och lösa flera bekymmer är trådlösa nätverk i skolorna. Det skulle möjliggöra att både lärare och elever kunde fritt använda sin egen utrustning i skolan. En mera kontroversiell diskussion däremot gäller BYOD (Bring Your Own Device). Det skulle minska avsevärt kostnaderna om alla kunde hämta sin egen utrustning till skolan. Då skulle man endast vara tvungen att köpa utrustning till de elever som saknar en egen apparat. Eftersom det för tillfället inte är ekonomiskt möjligt att köpa egen utrustning till alla elever i Finlands skolor, kunde kanske det här vara en lösning på problemet? Eller sätter BYOD eleverna i en orättvis situation då alla inte har samma ekonomiska förutsättningar till att få utrustning hemifrån? Och hur gör vi med lärarna, borde alla lärare få en egen dator av sin arbetsgivare, d.v.s. ett väsentligt verktyg för att utföra sitt arbete?
Om vi förväntar oss att lärarna idag skall ha ett tekniskt kunnande som motsvarar dagens behov, att pedagogerna skall kunna lära eleverna den IT-kunskap de kommer att behöva i framtiden, borde pedagogerna först ges möjligheten att skaffa sig denna kunskap. Likaså kan man fråga sig om lärarutbildningen idag ger de tekniska kunskaper och färdigheter som den nyexaminerade pedagogen behöver i läraryrket?
Att erbjuda lärarna fortbildning ökar deras tekniska kunskaper. Men hurdan fortbildning behövs det idag då lärarnas tekniska kunskaper är så otroligt varierande? Och ges lärare överhuvudtaget möjligheter att delta i en tillräcklig mängd fortbildning? Då man går på olika IKT mässor och seminarier, ser man ofta de samma ansiktena, d.v.s. de som redan har ett intresse för den nya tekniken och de som redan använder pekplattor, de som bloggar, använder Twitter, Slideshare, Vimeo och mycket mera som en naturlig del av sin vardag. Hur skall man väcka den stora majoritetens intresse, de som aldrig rört en iPad eller de som tycker att sociala media innebär endast facebook?
För att få en förändring till stånd behöver vi sätta upp en strategi och mål som vi vill nå. Det finns många experter ute på fältet och det finns många olika åsikter om vad som borde åtgärdas. För att något skall hända måste pedagogerna och ingenjörerna samarbeta. Beslutsfattarna skall vara med i diskussionen och beslutsfattarna skall också komma ihåg att lyssna på vad användarna behöver. Sedan har vi ju finansiella begränsningar och därför måste besluten som görs vara ekonomiskt hållbara.
Texten ovan baserar sig på diskussioner i facebook gruppen ”Tieto-ja viestintätekniikka opetuksessa/ICT in Education”. Alla som är registrerade på facebook kan komma med i gruppen och delta i diskussionerna. Diskussionen ovan skall också fortsätta under seminariet i Tammerfors 12.4.2012. Välkommen med och delta! Garanterat fortsätter debatten även efter det och bra så, utan diskussion, planering och strategier får vi ingen förändring till stånd. Förhoppningsvis leder dessa strategier sedan till konkreta åtgärder som börjar genomföras, så att en förändring verkligt börjar ske.