Under läsåret 2012-2013 deltog jag i en intressant rektorsutbildning för rektorer från Finland (10 svenskspråkiga, 10 finskspråkiga) och Sverige (20 rektorer) med namnet ”Benchlearning för rektorer”. Utbildningen anordnades av Palmenia (Helsingfors Universitet) och Skolverket. Finansieringen kom för de finländska deltagarnas del från Utbildningsstyrelsen. Deltagande rektorer verkar i olika skolstadier från förskola till gymnasium. Det är andra gången utbildningen ordnas, nu enligt lite omformat koncept. För rikssvenskarna kopplades utbildningen till deras gedigna rektorsutbildning, för oss från Finland var utbildningen helt fristående.

Temat för kursen var rektors pedagogiska ledarskap. Genom skolbesöken och diskussioner före, under och efter försökte vi få syn på vad i rektors verksamhet som påverkar skolans resultat. En av de nyttigaste sessionerna var i slutet av andra kurstillfället då rektorerna från respektive land lyfte fram ahaupplevelser upptäckta i det andra landets skola. Naturligtvis var också de informella samtalen kring middagen eller i bussen en viktig del av kursen. Rent praktiskt var utbildningen uppdelad i två delar där den första hölls 23-25.10.2012 på Lidingö utanför Stockholm och den andra delen 4-6.2.2013 på Hanaholmen i Esbo.

 

Skillnader i utgångsläget

Även om vi i Norden upplever att vi står varandra väldigt nära, finns det nog ganska stora skillnader när man börjar syna utbildningssystemen. För mig som jobbar på gymnasialstadiet är ju den största skillnaden att man i Sverige förenat det vi kallar för gymnasieutbildning och yrkesutbildning till en enhet med olika linjer. Skillnader finns därutöver i behörighetskraven (rektorers pedagogiska utbildning), i budgetansvar hos rektor (helhetsbudget och lönesamtal), i lärarutbildningen (magistersnivå i Finland), i synen på skolans uppgift (förmedla kunskap – skapa reflekterande individer), i den enskilda lärarens och skolans frihet (inspektion – förtroende) och i avtalen om lärarnas arbetstid, för att nämna några punkter. Flera av de här sakerna förtydligades under kursens och samtalens gång. Ett faktum som slog oss finländska rektorer var rörligheten på rektorstjänsterna i Sverige. Medellängden på en rektors tjänstgöring är där 3 år. I stort sett alla skolbesök vi gjorde i Sverige  skedde i skolor där rektorerna jobbat en kort tid.

 

Studiebesök 1: Spånga gymnasium, Stockholm

Under den första kursdelen höll vi till på Lidingö och det skolbesök jag deltog i gick till Spånga gymnasium i Stockholm. Det är ett ganska litet gymnasium i utkanten av Stockholm. Med litet menar man 600 studerande. I anslutning till gymnasiet verkar en grundskola åk 7-9 med 400 elever. Av de 600 studerandena vid gymnasiet är hela 80% flickor.

Grundskolan har egen rektor och gymnasiet har två rektorer – något skolinspektionen anmärkt på – den ena med ansvar för naturbrukslinjen och den andra för programmen i naturvetenskap och ekonomi samt för något som kallas ”språkintro” för nyanlända (i Finland: invandrare). Denna arbetsfördelning har uppstått i utvecklingsarbetet under de senaste 10 åren, med ökad intensitet under de senaste åren då Stockholms stad sett över sin utbildningsorganisation. Tack vare naturbrukslinjen har gymnasiet ett eget djurhus med 1000 djur fördelade på 100 arter, något som byggts upp vid skolan sedan 1960-talet. Som kuriositet kan nämnas att rektorn för naturbrukslinjen under skolbesöksdagens morgon som första ärende fått fundera på varför krokodilen under natten anfallit sköldpaddorna ett antal gånger.

Det vi såg av skolhuset var en modernt renoverad byggnad. Fysiskt hade grundskolan en del av byggnaden till sitt förfogande och gymnasiet en annan del. De var tydligt åtskilda.

I personalen i Spånga gymnasium finns ungefär 50 personer. Förutom lärare finns där en hel del kringpersonal, speciellt med tanke på djurhuset. Vi från Finland blev speciellt imponerade av fritidsverksamheten som försiggick i källarvåningen med två alldeles underbara personer som ansvariga. Imponerade blev vi också av skolans ljusa och rymliga bibliotek med en energisk bibliotekarie. Rektor är också administrativt ansvarig för städ-, köks- och vaktmästarenheterna.

Det pedagogiska ledarskapet utövas främst via 5 arbetslagsledare som är underställda rektor. I varje arbetslag finns 6-7 pedagoger. Arbetslagen träffas till schemalagda möten en gång i veckan (1,5h per möte). Därtill har man ämneskonferenser en gång i veckan samt personalinfo en gång i veckan. Detta frekventa mötande känns utopistiskt för en rektor från Finland med hänvisning till våra läraravtal som tar fasta nästan enbart på undervisningen.

Stockholms stad har ett välutvecklat utvärderingssystem, såsom vi uppfattade det. Genom utvärderingar enligt ett visst mönster vill man säkra kvaliteten på undervisningen och verksamheten i skolan. I arbetsplaner inför läsåret ställer man upp mål om vilka resultat man skall nå. Dessa tas med i utvärderingen som indikatorer på hur undervisningen och verksamheten i övrigt fungerat.

Under besöket bad vi att få röra oss fritt i skolbyggnaden för att prata med studerande och personal. Vi kom fram till att rektor upplevs som ganska frånvarande av de studerande. ”Man ser honom bara när skolåret inleds och avslutas”, konstaterade en av de studerande. Ändå hade man en positiv bild av hans ledarskap. När det gällde förmågan att kommunicera visioner och målsättningar både till personal och studerande såg vi en liten diskrepans mellan hur tydligt rektor antar att personal och studerande uppfattat dessa och hur de själva såg på saken. En orsak kan vara att rektor tjänstgjort en kortare tid i skolan.

När det gäller IT i undervisningen framstod inte skolan som speciellt innovativ. Klassrummen hade normalutrustning och så värst många datorer såg man inte till.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Studiebesök 2: Ressun lukio, Helsingfors

Innan studiebesöket i Ressun lukio visste vi ju en del om skolans rykte som toppskola. Medeltalet för att bli antagen ligger långt över 9. Av den anledningen var det ju onekligen intressant att få möta skolans ledning under det andra studiebesöket i början av februari 2013.

Skolan ligger centralt i Helsingfors intill Gamla kyrkan. Skolhuset är gammalt, den äldsta delen från slutet av 1800-talet, då skolan också grundades. Skolan lever ganska trångt och man har länge önskat en tillbyggnad mot innergården, men än så länge finns man inte med på några investeringslistor. Som exempel kan nämnas att i skolans största sal endast 250 personer kan samlas. Det innebär att julfesten ordnas i tre olika omvarv. Våravslutningarna med studentdimission ordnas i Gamla kyrkan. Lärarutrymmena var också ganska trånga och oändamålsenliga, trots att man under de senaste åren gjort förbättringar och t.ex. fått in en del arbetsbord för lärarna genom att bygga in en extra vägg i den breda administrationskorridoren. Konferensutrymmet där vi träffade skolans ledning var inte speciellt imponerande ifråga om inventarier med bord i olika bredd sammanfogade till ett längre konferensbord. I övrigt såg korridorer och allmänna utrymmen snygga och prydliga ut.

Fram till medlet av 1970-talet var skolan privat och endast för pojkar. Idag har skolan ca 800 studerande och 2/3 är flickor. I rankinglistor över goda resultat i studentskrivningarna ligger skolan som sagt i topp.

Skolan leds av fyra personer. Den egentliga rektorn har inte så mycket med skolans vardagliga verksamhet att göra – den uppfattningen fick vi i alla fall – utan sköter främst ärenden utåt. Den biträdande rektor som är anställd på heltid sköter det dagliga arbetet. Därtill finns en koordinator för IB-utbildningen samt en lärare med nedsatt undervisningsskyldighet för sitt biträdande rektorsuppdrag.

Elevmaterialet är av superkvalitet. En av lärarna som vi pratade med sade att inte en sekund av lektionen går förlorad, fokus är hundraprocentigt. Man vill lyckas och få goda resultat. Kring skolan finns också en tradition av att hylla kunskap. Varje år väljer man årets Ressu, någon alumni som lyckats inom t.ex. vetenskap. Utanför festsalen fanns troféer från erövringar inom idrott utställda tillika med porträtt på betydelsefulla tidigare studerande. Samtidigt som skolan är traditionsmättad framhöll biträdande rektor att man alltid varit pigg på att haka på nya projekt – och därför har skolan ofta fungerat som försöksskola. Så var Ressun lukio en av de första skolorna att haka på försöken med kursbaserad undervisning i början av 1990-talet.

Lärarnas inställning till de studerande var en positiv erfarenhet för oss. Man har som utgångspunkt att alltid säga ja när de studerande frågar om något – och det kan då handla om frånvaro eller möjlighet att skriva prov på annan tid än den utsatta. Det här fungerar i och med att man har att göra med högpresterande studerande, men innebär samtidigt extra arbete för lärarna.

Vi hade gärna pratat också med studerande, men vårt besök råkade infalla under provveckan då samtidigt också preliminärprov inför skrivningarna hölls och därför kunde vår önskan inte bifallas.

Också i denna skola var inlärningsmiljön ifråga om IT-teknik av standardklass och inte heller fick vi intrycket av att datorer utnyttjades i undervisningen i någon högre mån.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Text & foto: Bernt Klockars
Gästskribenten är rektor vid Karleby svenska gymnasium, aktiv inom flera lärmiljö- och internationaliseringsprojekt samt styrgruppsmedlem inom koordineringsprojektet för Lärmiljöer & Internationalisering