Från ett land där skolor stängs till ett land där nya skolor öppnas…

Utbildning ar ingen självklarhet i Kenya. En stor del av befolkningen får en väldigt bristfällig utbildning, och än idag finns det en hel del barn som aldrig erbjuds möjlighet till skola. Trots detta lovade den nyvalda presidenten under sin kampanj att varje skolelev från och med grad one (sex-sjuåringar) skulle få en egen bärbar dator. För kenyanerna låter detta väldigt märkligt eftersom det finns så mycket att göra på den mer grundläggande nivån, som t.ex. att erbjuda lika möjlighet till skolgång åt alla.

I Kiambu beslöt mannen i församlingen att göra något åt saken. Alltför många pojkar i staden hade lämnat utan skolplats, och flera av dem fanns ute på gatan. En grupp män kände att de bara inte kunde följa med utvecklingen, utan något måste göras väldigt snabbt. Sagt och gjort. Inom loppet av några veckor hade de fått lov av församlingen, röjt en del av församlingens tomt och börjat bygga en preliminär byggnad med två klassrum och lärarrum. Det blev en enkel byggnad med plåttak och -väggar, men de fick till och med samlat ihop tillräckligt pengar för att köpa krittavlor till klassrummen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Församlingen annonserade snart att en ny skola öppnar och de söker elever. När de första anmälningarna kom in kunde en lärare kontaktas och anställas, lönen betalas mer eller mindre direkt av föräldrarna när de betalar skolavgifter. Mannen som är bakom projektet ville inte dröja med saken, utan de bestämde att öppna skolan redan när de fem första anmälningarna kommit och den första läraren kunde anställas. Fler elever kommer när ryktet sprids, och speciellt i maj väntas många nya elever när skolorna fortsätter efter semestern.

När skolan officiellt öppnades i februari fick jag möjligheten att vara med i ceremonin, och jag har också varit med på någon enstaka lektion efter det. Elever som stiger upp när läraren stiger in i rummet, som markerar och sedan stiger upp för att svara, som lär sig skrivstil, som aldrig kommer försenade, som är stolta över sin skola – och som inte sitter och surfar eller spelar på sin telefon under lektionstid. Det känns som om jag stigit tiotals år bakåt i tiden när jag sitter i klassrummet, men samtidigt inser jag hur mycket av den ömsesidiga respekten vi förlorat i Finland.

Jag önskar att allt fler elever och lärare från mitt kära hemland kunde komma hit och se hur undervisningen går till här, och det av två orsaker. För det första har vi så mycket att vara tacksamma för: alla erbjuds möjlighet till åtminstone grundläggande utbildning, våra skolbyggnader tjänar sitt syfte väldigt bra i jämförelse med Kenya, vi får skolmat – och den är både god och närande. För det andra önskar jag att vi kunde återupptäcka en del av det vi gått miste om under utvecklingen under de senaste årtiondena, och då avser jag respekten som finns gentemot läraren, något som tyvärr ofta fattas i våra skolor, och som jag reagerat på både under mina egna år i skolan och de gånger då jag jobbat som vikarie. Vi borde vara bättre på att upprätthålla en balans mellan det materiella välståndet och det kulturella arvet. Det är åtminstone min åsikt när jag sitter och skriver denna text här i Kiambu och njuter av en trevlig ödlas sällskap i den tomma skolbyggnaden.

 

Gästskribent:
Patrick Tiainen, student våren 2012 från Karleby svenska gymnasium. Patrick deltog i Team Nords internationaliseringsprojekt läsåret 2010-2011.